Hälsoprogram HCM
HCM är en sjukdom som utvecklas
under tid. Drabbade katter har oftast inga symptom på HCM före 6
mån ålder, och det kan i många fall ta flera år innan
man kan ställa en diagnos. Därför måste man låta
en hjärtspecialist undersöka katten vid flera tillfällen för
att se om katten utvecklar sjukdomen. Sjukdomen är ärftlig, dock finns
det troligtvis flera olika gener och mutationer som kan orsaka HCM vilket gör
avelsarbetet svårare. HCM karakteriseras av en förtjockning av hjärtmuskeln,
framför allt i vänstra sidan av hjärtat. Förtjockningen
gör att hjärtat blir mindre elastiskt än normalt, och därför
kan inte hjärtat fyllas med blod så lätt. Det kan även
bli onormal turbulens i blodet, vilket kan leda till att blodet levrar sig och
blidar små tromber. Dessa små tromber kan åka med ut i blodbanan
och sätta sig som blodproppar i något blodkärl. Vilket bland
annat kan orsaka förlamning i bakbenen.
HCM-sjuka katter kan även drabbas av hjärtsvikt. Hjärtats kraft
att pumpa runt blodet blir då nedsatt och detta kan i sin tur leda till
vätska i lungorna, vilket gör att katten får svårt att
andas. Även klaffarna kan börja läcka. En del katter får
blåsljud på hjärtat, visar allmän trötthet och/eller
blir ofta väldigt anfådda. Vissa katter kanske inte visar några
tecken alls på sjukdom förrän de plötsligt dör, oftast
då på grund av en svår rytmstörning. Katter som dör
i sjukdomen HCM har ibland ett mycket smärtfyllt sjukdomsförlopp.
Vid HCM-undersökningen kan man också upptäcka andra hjärtfel
och hjärtsjukdomar som gör att katten förhoppningsvis kan få
behandling och hjälp.
Eftersom sjukdomen troligtvis kan orsakas av många olika mutationer så
är den svår att eliminera, men via tester kan i alla fall minska
antalet sjuka katter som går vidare i avel, och därmed minska antalet
drabbade katter i framtiden. Svårigheterna med hälsoprogrammet är
att många uppfödare avstår från att testa sina katter
eftersom man tycker att testerna är för otillförlitliga, dyra,
eller att man bara testar katten/katterna en gång. Kardiologerna anser
dock att testerna har god tillförlitlighet, framförallt kan man ofta
se förändringar från ena testtillfället till det andra
när katten utvecklar sjukdomen. En förutsättning för detta
är att man följer de testrekommendationer som finns.
Om katten skulle få ett positivt HCM-resultat måste man undersöka
katten noga för att kunna konstatera att HCM är den primära (huvudsakliga)
diagnosen. Ibland kan förtjockning av hjärtväggarna bero på
andra bakomliggande orsaker eller sjukdomar, vilket dock verkar vara förhållandevis
ovanligt. HCM-liknande sjukdom kan bero på bl a vissa virus eller inflammationer,
ämnesomsättningsrubbningar, sköldkörtelproblem eller förändringar
i blodcirkulationen. Ibland kan en kronisk njurskada göra så att
katten får förhöjt blodtryck och därmed får ett sjukdomsförlopp
som påminner om HCM.
Om katter får diagnosen HCM kan man genom noggranna kontroller hos kardiologen
samt anpassad livsföring ge katten större möjlighett till ett
långt och lyckligt liv trots sin sjukdom. Det finns flera Norska Skogkatter
med diagnosen HCM som fått långa liv, under förutsättning
att deras sjukdom har upptäckts i tid. I vissa fall finns medicinering
att tillgå för att lindra symptomen.
Hälsoprogrammet mot HCM har följande testrekommendationer:
Första testet görs strax för första parningen, som regel
vid ca 1 till 2 års ålder.
Sedan rekommenderas testning årligen tills katten är över 3
års ålder.
Därefter rekommenderas ett test vid ca 5 års ålder.
För katter som har blivi frekvent nyttjade i aveln, eller som är särskilt
riskabla (equivocal eller nära släkting som är drabbad) kan det
vara klokt att göra ett senare test också, exempelvis vid 8 års
ålder. Observera att detta är en generell utgångspunkt, som
man sedan får anpassa till det specifika fallet!
Innan man HCM-testar sin katt fyller man i kattens och ägarens uppgifter
på en testblankett som finns på Skogkattslingans hemsida. Denna
blankett skriver man sedan ut, skriver under och tar med till kardiologen (veterinär
som är specialist på hjärtats sjukdomar och funktioner). När
man kommer till djurkliniken vägs katten, identifieras (katten måste
vara id-märkt antingen med chip eller tatuering) och man lyssnar också
på kattens hjärtslag och tar pulsen. Detta gör man för
att lyssa efter eventuella blåsljud, rytmrubbningar samt för att
höra att hjärtat inte slår för fort. Själva HCM-testet
görs genom att kardiologen scannar kattens hjärta med ultraljud för
att se eventuella onormala förändringar i hjärtats utseende och
/eller funktioner, samt hur blodet flödar. Undersökningen är
helt smärtfri och tolereras vanligvis mycket bra av katterna. Är katten
orolig kan det dock vara nödvändigt att ge den lugnande medel, eftersom
det är viktigt att den ligger alldeles stilla på undersökningsbordet.
Ultraljudstekninken använder ljudvågor som skickas in i kroppen från
den sk proben som sätts mot den del av kroppen som ska undersökas.
När ljudvågorna träffar på olika vävnader i kroppen
studsar de tillbaka och utlraljudsapparaten skapar en bild på en bildskärm.
Ibland kan veterinären behöva raka katten på det stället
som ska undersökas eftersom ljudvågorna inte kan passera genom för
mycket päls. Oftast går det dock bra att bara sära lite på
pälsen utan att raka. För att få en bra kontakyta mot kattens
skinn, och därmed en bra bild, används ett slags gelé på
proben. Gelén kan i enstaka fall verka irriterande och bör därför
tvättas bort vid hemkomst. Det är dock inte farligt om djuret slickar
i sig gelén. Undersökningen tar ca 15-30 minuter, men kan ibland
ta något längre tid. Kardiologen fyller i testresultaten på
blanketten och skickar en kopia till hälsoprogrammets registrator.
Om katten dör
Det är alltid
mycket tråkigt och ledsamt när en älskad katt dör i förtid.
I vissa fall kan man inte göra så mycket för att förhindra
att det sker. När det gäller ärftliga sjukdomar så kan
man däremot öka sin kunskap och planera aveln och på så
sätt göra att risken för att katter drabbas minska. För
att vi uppfödare ska kunna göra rasens framtid så sund som möjligt
så är arbetet med den ärftliga sjukdomen HCM ett av vårt
viktigaste. Därför är det betydelsefullt att så många
som möjligt vars katt dör får den obducerad. Vi är mycket
tacksamma om vi får ta del av vad som hänt din katt och om det eventuellt
kan ha varit den ärftliga sjukdoman HCM.
Om katten dör hemma rekommenderar vi att ni tar kontakt med en veterinär
som kan sköta om så att katten kommer till SVA. Du ska ta med ett
informationsformulär till er veterinär, där det finns information
om hur veterinären ska göra och vart på SVA katten ska skickas.
Det finns även en obduktionsblankett som ni fyller i och tar med. Blanketten
innehåller information om er katt och ert godkännande att reslutatet
får registreras i Pawpeds register. Viktigt är att ni fyller i så
mycket som möjligt om kattens sjukdomshistoria under hela dess liv. Dessa
blanketter kan du ladda ner, skriva ut och ta med till veterinären, som
sedan skickar dem med kroppen till SVA. Avlivas katten hos veterinären
gäller samma sak, informationsblanketten tas med till veterinär, och
obduktionsblanketten fylls i och skickas med.
Om ni inte har möjlighet att komma till en veterinär som hjälper
er med detsamma, rekommenderas att kroppen hålls kyld, dock ej i frysgrader,
tills den kommer till veterinären. Erika Karlstam, som är veterinär
på SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) tar hand om de hjärtan
eller kroppar som skickas in till SVA genom hälsoprogrammet. Hon har ett
särskilt intresse för katter och genom att en och samma person anlitas
för obduktionen vet vi att den genomförs med samma noggrannhet. Erika
studerar även hjärtat mer ingående än vid en vanlig obduktion.
Vil man inte skicka iväg hela kroppen kan man välja att bara skicka
hjärtat, och vävnadsprov från lunga och njure, men då
kan Erika oftast bara bedöma om katten hade en hjärtsjukdom och om
katten dog i den. Om katten dog av något som inte hade med hjärtat
att göra så får ni alltså inget svar på vad katten
dog av.
Man har även möjlighet att få sin katts aska tillbaka i en liten
urna för att kunna begrava den och ha en plats att återvända
till för att sörja sin älskade vän.
Hälsoprogram GSD IV
GSD IV är också en sjukdom
med dödlig utgång, dock sker detta oftast redan vid födseln. Förenklat
är GSD IV en sjukdom som uppstår p g a det är ett fel i de kemiska
processer som omvandlar socker till använbar energi. Sockerämnerna eller
glucider lagras i cellerna som glycogen. Vid fysisk aktivitet omvandlas glycogen
i normala fall till användbar energi. Vid GSD IV kan kattungen inte lagra
glycogen, och dör därför oftast inom ett par dygn efter födsel,
eller är dödfödd. I ett fåtal fall kan kattungen dock överlevt
sjukdomen fram till den är runt 8-12 månader. Kattungen drabbas då
av ett fruktansvärt sjukdomsförlopp. Den får hög feber, och
är okänslig för all antibiotika- och cortisonbehandling. Kattungen
får muskelskakningar som inte går att stoppa, muskelförtvining,
som försvårar rörelse och förmågan att äta samt
muskelkramper och allmän muskelsvaghet. Slutligen leder sjukdomen till förlamning
av alla fyra benen och kort därefter dör katten i en hjärtattack
eller hamnar i koma och somnar in.
För ca 15 år sedan upptäcktes sjukdomen i USA och efter forskning
av Professor John Fyfe så har man hittat en förändring i genen
GBEI som ligger bakom sjukdomen GSD IV. Gentestet som finns har hög tillförlitlighet
och Skogkattslingan rekommenderar tester av alla avelsdjur enligt hälsoprogrammet,
och vid avel på bärare rekommenderar vi även tester på avkommorna
efter denna. En katt som har GSD IV är homozygot för den muterande genen,
d v s den har fått en sjuk gen från mamman och en sjuk gen från
pappan. En katt som är heterozygot har fått den sjuka genen från
en av föräldrarna, men även en frisk gen från den andra föräldern,
vilket gör att den blir bärare av GSD IV, men själv inte utvecklar
sjukdomen. Sjukdomens nedärvning är alltså recessiv, och om bara
en av föräldrarna är drabbad så blir kattungen inte sjuk
eller utvecklar sjukdomen. En del envisa rykten gör gällande att även
bärare av sjukdomen kan verka svagare och lättare utvekla andra sjukdomar,
men det finns inga som helst vetenskapliga belägg för detta. Svaghet
hos enstaka bärare av GSD IV kan förstås lika gärna ha andra
orsaker än just att katten är bärare av GSD IV.
Det finns flera olika labb som utför GSD IV-testet och man behöver först
en remiss som man fyller i, samt ett medgivande till att resultatet publiceras
på Pawpeds, som ju också delger avelsrådet alla resultaten.
Blanketter och medgivande till att resultatet publiceras finns på Skogkattslingans
hemsida. Man kan också via Skogkattslingans shop beställa testpaket
samt remiss till labbet Laboklin. Kattens identiet skall verifieras vid testtillfället
och testet skall utföras av en veterinär. Veterinären tar ett svabbprov
(en liten borste som gnids mot kattens insida av munhålan) eller ett blodprov
som denne sedan skickar för analys på ett labb som erbjuder testerna.
Tänk bara på att katten inte bör äta på 1 till 2 timmar
innan testet görs, eftersom kattens DNA då kan blandas ihop med DNA
som finns i maten.
Testrekommendationer har utarbetats och är enligt följande:
Homozygota katter (katter som fått anlag för GSD IV av bägge föräldrarna)
ska självklart inte användas i avel, men eftersom katterna dör
av sjukdomen innan de blir fertila så är detta problemet avhjälpt.
Heterozygota katter, bärare av genen, kan användas i avel, men de ska
användas i kombination med fritestade partners. Kattungarna från en
sådan kombination bör testas innan de säljs vidare. Idealet är
att endast fritestade kattungar ska gå vidare i avel, men undantag kan göras
så länge kattungeköparen är väl medveten om sjukdomsanlaget
och fortsätter följa testrekommendationerna. Målet bör vara
att alla bärare av sjukdomsanlaget ska vara eliminerade ur avelsprogrammet
år 2015, och att vi fr o m då endast har fritestade katter i avel.
Viktigt är att alla som köper en kattunge som kan bära på
GSD IV eller från kullar där inte bägge föräldrarna
är fritestade informeras om sjukdomen.
Källa:
Skogkattslingan 2009-06-10
Webbmaster: Anne och Niclas